Abraham Olsson Bäck^1,2 1670–1710

Personanteckningar

Abram Olsson stämdes på hösttinget 1698 för att ha tredskat med strömmingstiondet, se Johan Larsson på Ön 1:1. På samma tings stämde han själv Per Nilsson i Kåsta som han menade inte hade betalt kvarntullspenningar för 1698 9 dlr 12 1/2 öre (vilket gör att man frågar sig varför Per skulle betala Abram denna skatt). Per svarade att det hade han gjort Jacobi dag (dvs. 25/7) i sockenstugan och anförde Nils Persson i Gärde som vittne. Abram underkände Nils som vittne som han menade vara ”sin afwundsman”. Per avlade då eden själv att han betalt penningarna och dömdes därför ”frij för Abram Olssons fordran i detta måhl”.

Nils Christophersson i Omne stämde Abraham Olofsson till hösttinget 1701 och berättade att han mist ett sköt Bartholomaei tid (24/8) vid Marviksgrunnan vilket han igenfunnit vid Korsmässotid (14/9) i Hyndtjärns bodsvala bland Abraham Olssons i Östansjö skötar och begärde att Abraham skulle förklara hur det kunde finnas bland hans skötar. Abraham menade denna sköt hade han aldrig haft bland sina skötar trots att Nils upptäckt styrktes av Erich Hanssons vittnesmål. Abraham erbjöd sig att gör sig ”uhrtiufwa med sielf sins eedh” vilket Abraham gjorde och Nils kunde återta sitt sköt.

Vårtinget 1702 börjar med att Nils Ersson i Knäppa ersattes i nämnden av Samuel Persson i Kålsta. Därefter berättade länsman Olof Johansson i Salsåker att en älg som fällts hittats på hans ägor i januari s.å. och misstänkte Abraham eftersom denne hade setts i skogen på skidor med bössa och att han hade tagit hem älgköttet. Abraham berättade då att han vid tjugondedagstiden hade tänkt att bege sig till Knäppa för att köpa sälspäck. När han åkte genom Paddtjärnsskogen fann han en älg som var flådd och köttet nedgrävt i snön tillsammans med en bössa och en yxa ”hwaröfwer han häpnade”. Han tog bössan med sig och begav sig mot Röksta. Där träffade han en dräng som han inte kände och frågade varifrån han var. Drängen svarade att han var från Sjöland, men då svarade Abraham ”Intet är du hemma i Skiöland, jag känner alla drängar i Skiöland”. Då ändrade han sig och påstod att han var från Knäppa. Abram frågade om han ägde bössan varpå drängen svarade:

”Gudh råde oss så wist” och bad honom hålla tyst om det han funnit. Abraham sade då åt drängen att följa honom till Röksta där de träffade Nils Jonsson i hans vedlider. Abraham frågade Nils om han visste vem drängen var. Nils svarade att det var Nils Erssons son i Knäppa. Abraham bad Nils att förvara bössan för gärningen på Paddtjärnsskogen. Då sprang drängen sin kos. Abraham fortsatte då till Knäppa där han mötte Nils Ersson och samma dräng. Nils säger ”Nu, Abram Olofsson, har du mitt lif i ditt wåld”, bad Abraham att komma in till dem, Abraham ”plägades” och stannade över om natten. Abraham övertalades att inte yppa något av det han sett utan ta tillbaka bössan av Nils Jonsson och förklara att han tagit bössan av Nils son eftersom ”han tagit bort en räf af mig, den jag är betalter för, på det han skulle få bössan igen”, vilket också Abraham gjorde.

När Abraham återkom bytte han bössa med Nils eftersom Nils lovat laga Abrahams bössa. Två dagar därefter hade Abraham tagit med sig Mickel Olofsson i Fröstvik, Lars Larsson i Tollsätter, Lars Olsson ibidem och Per Ersson i Valto för att bese köttet där det låg varefter de tog hem köttet till Östansjö.

När drängen Olof Nilsson förhördes frågade man honom om någon varit med honom när älgen sköts. Olof nekade till att ha sett någon älg eller hur den fällts. Olof skulle skjuta ripor och mötte då Abraham Olsson på Rökstaåkern. Abraham hade då frågat Olof om de kunde byta bössor. När Olof såg att Abrahams var ”oferdig" nekade han, men Abraham tog då hans bössa med våld och gick med den till Röksta där han gav bössan till Nils Jonsson. Man frågade om han inte påpekat för Nils att bössan var hans, men det hade han inte utan bara gått hem och att Abraham hade följt honom. Flera kom sedan att vittna. Nils Jonsson i Röksta, Nils Ersson i Knäppa, Per Ersson i Valto, Mickel Olofsson i Fröstvik, båtsman Zachris Hansson i Överveda, hustru Anna Östensdr i Överveda, Lars Olofsson i Tollsätter, Lars Larsson i Tollsätter och Erich Hansson i Hyndtjärn.

Nämnden kom sedan överens om att de inte kunde döma Abraham skyldig att ha fällt älgen förrän Nils Ersson och hans son Olof med ed kunde bekräfta att de inte hade något att göra med den fällda älgen, vilket de också gjorde. Alltså dömdes Abraham skyldig eftersom han var ”beslagen med osanning och twetahlan och bekänt sig wara med 3 Caroliner tubbad att saaken binda wid sigh.” Han fick för älgens fällande på annans ägor böta 50 dlr smt efter tionde punkten i Kungl. Maj:ts stadga om jakter och djurfång samt att betala 10 dlr smt om han inte skaffade fram huden. Möjligen kan Nils Ersson ändå av flera ansetts ha något med tjuvjakten att göra och därför avsatts som nämndeman.

På samma ting tvingades Abraham erkänna att han fått 24 alnar grå vadmal av länsman Olof Johansson och lämna den i tullen i Härnösand men istället sålt tyget och fick därför betala det samt böta. Dessutom fick han betala 15 dlr 24 öre som återstod på mantalspenningarna för 1699, 1700 och 1701 till sockenskrivaren Nils Jönsson i Kåsta.

På hösttinget 1703 bjöd Per Andersson i Körning upp 6 seland i Östansjö som han fått i pant av Abraham Olsson och hans moder Karin för 200 dlr kmt de 1699 lånat av Per med 5 % ränta.

På hösttinget 1704 stämdes han av komminister Per Hornaeus i Röksta för att ha stulit en harv från sin häbbressvala av vilken delar, 5 st harvpinnar, en lycka och en krampa eller ”Trälg”, återfunnits i Abrahams smedja. Abraham menade att han inte hade något ansvar för vad som fanns i smedjan som var ett ”öppet huus”, dvs. hörde till byn. Per hade dessutom av andra hört att Abraham smitt hästskor av harvpinnar, vilket Abraham påstod sig ha gjort av egna harvpinnar. Per menade detta var omöjligt eftersom Abrahams harvpinnar var av trä. Abraham kunde denna gång inte svära sig fri eftersom han ”tillförende är beslagen med Otroohet”. Alltså dömdes Abraham att ersätta Per för harven med 1 dlr 10 1/3 öre smt, fick böta 9 mk smt samt rättegångskostnader 2 dlr 8 öre.

På samma ting stämdes han av prosten Michael Ström för resterande ”koomåhl” för 1704 och 1703 års ”Skofftijonde”. Abraham hade detta år endast ägt en ko och menade sig ha kommit överens med med prosten att ta upp ””Skofftijondet” i räkning.

På vårtinget 1705 stämdes han av Nils Persson i Bergsåker om ett hemmansbyte de tvistade om. Nils och Abraham hade 21/1 s.å. gjort en skriftlig överenskommelse att Nils skulle få 6 1/4 seland i Östansjö och Abraham 5 1/2 seland i Bergsåker med 170 dlr kmt i ”mellanlaag”. Abraham hade fått 18 dlr 19 öre kmt i handpenning. Nu ville Abraham rygga bytet eftersom han menade sig inte hade någon säkerhet på jorden som kunde inropas av Nils släktingar, och Nils hade heller ingen säkerhet på jorden för Abrahams moder och syskon. Ingen av dem hade lagfart på sina hemman. Rätten prövade då ”bäst wara” att de ”wahr behåller sitt till mognare öfwerläggiande” och att Abraham återställer handpenningen samt 6 mk smt i ”tijdspilla och expenser”.

På samma ting stämdes Abraham av hustru Märit i Mjällom för en ko som Abraham haft till låns i tre år. Nu hade kon ”störtat av Wahnrycht” och därför dömdes Abraham ersätta kon med 12 dlr kmt och 2 dlr kmt för en lånad kornfjärding efter det 8 kapitlet i Köpmålabalken i landslagen.

Hösten 1705 skulle Abraham lösa in Per Anderssons pant i hemmanet men stämdes på vårtinget 1706 av Per för 18 dlr kmt som återstod. Abraham genmälde att dessa 18 dlr härrörde från intresset och ville kvitta dem mot ”åtniuten nötningzskog”. Per menade sig inte ha fått någon röjningsskog på Östansjö ägor sedan obligationen utgavs men lovade sätta ned skulden till 12 dlr ”så mycket snarare betala” vilket också blev rättens dom.

Angående återstående arv i Ön 1707, se Ön 4:1. Han var skyldig Lars Anderssons änka i Mäland hustru Orsilla 3 dlr 18 öre kmt som han dömdes ”genast att betala” på vårtinget 1707.

Fjärdingskarlen hade 1706 utpantat en ko av Abraham Olsson i ”Cronones uthlagor”. För att igenlösa panten hade Abraham lånat 11 dlr 8 öre kmt av hustru Märit Olofsdr i Hyndtjärn. I återbetalning hade Abraham lovat sätta upp en stuga åt Märit. Eftersom detta inte gjorts hade han betalt 5 dlr 20 öre, dvs halva skulden. Den andra halvan dömdes Abraham ”genast att betala” med 2 dlr 8 öre i rättegångskostnad. (db 1707 vt §24)

På vårtinget 1708 stämde Mickel Olofsson i Fröstvik Abraham som 1692 erbjudit sig att skriva av värderingsinstrumentet tillhörande hans f.d. pupill Anna Olofsdr. Av någon orsak hade Abraham rivit sönder sin avskrift strax därefter. Tolv år efteråt hade Mickel kommit till sin granne Israel Danielsson där Abraham befann sig för att kräva honom på 6 dlr kmt. Abraham hade då beskyllt honom för att undandöljt 50 dlr kmt som fanns i 1692 års byteslängd. Mickel hade ”något ifrat” rest sig och spottat åt Abraham som då gett Mickel en örfil. För beskyllningen fick Abraham böta 9 mk treskiftes och för örfilen 3 dlr smt.

Db 1708 vt §44: Israel Danielsson i Fröstwijk opwiste een af Abraham Olsson i Östansiö och Nordingrå s:n till honom uthgifne Obligation på läntepenningar 404 dlr kmt och åhrligit intresse så länge thet obetalt står och theremoth sitt hemman i Östansiö bestående af 6 3/4 seland jord pantsätter till försäkran om sin betalning, hwilken pant honom härmed in qvantum juris till sin säkerheet inprotocollerades.

Abraham Bäck och kanske ytterligare någon av hans efterträdare dog troligen i pesten i Karlskrona.

Källa: Släkter och gårdar i Nordingrå.