Margeta Johansdotter 1661–

Personanteckningar

Db 1683 vt §3: ”Per Johansson i Omne på sin systers Margeta Johansdotters wägnar jämte henne själv tillstädes beklagade Erich Johansson i Hvalmstadh det han henne skamligt utfört och beljugit till hennes ära, säjandes sig henne belägrat för det hon honom ächtenskap afslagit efter han en försuppen och despererat karl”. Detta hade han tagit tillbaka, ”sagt sådant i druckenhet och iver”, men återtagit när han erfor att en annan karl, Per Persson i Häggvik, friat till Margeta. Erich påstod att de varit fästfolk vilket Hans Matsson hade bevittnat och att de legat tillsammans åtskilliga gånger och att han ”främiat sin willia med henne”.

Margeta erkände att de varit förlovade och legat tillsammans ”men aldrig haft med honom någon oloflig giärning som han skamlöst på henne diktar”. När hon fick höra om hans slagsmål och ”stora fylleri med fiskare i hamnen” hade hon förmanat honom att ”med sådant afstå, men som hon såg ingen bättring med honom utan att han dagligen blef wärre, ty slog hon sitt sinne från honom och bad Gud bewara att bindas tillhopa med en sådan svärmare”. Fästningsgåvorna hade hon också lämnat tillbaka. ”Alla grannarna i Omne gåvo pigan Margetha wittnesbörd om ett ärligt lefverne, men för henne i denna sak vore för dem blindt. Det samma wittnesbörd han hon och af annat godt folck, så att de af henne aldrig annat försport än det hedersamt warit. Probsten ehrewyrdige Mester Christiern Bozaeus betygade att hennes föräldrar altid fördt ett hedersamt redeligt hus med godt beråd.

Twärt emot hade Erik Johansson lofordh för en stoor dryckes bullt och en orolig karl, den och wijd sista trollwäsende drefs af lögnens ande att på många bekänna den förfärliga blåkullafärden.” Margeta erbjöd sig på fråga med ed befria sig från Eriks beskyllningar, men rätten beslöt i alla fall att frikänna henne och dömde Erik att böta 40 mk smt. ”Emot denna dom inlade Erik Johansson Wadpenningar ( i avsikt att överklaga domen?), dem Rätten intet emottaga kunde, emedan saken ingen Apellation tål, utan penningarna sattes i (li)ka(?) händer; hwar igenom hans uppsåt emot pigan synes mera bestå af arghet”. Vart Margreta därefter tog vägen är okänt.