Sigrid Katarina Andersdotter 1847–1938

Bosatt 1870 i Årskogen. Anders arbetar som dräng.

Flyttar från Vallen i Gnarp 1874.

År 1874 är det dags att flytta igen, och då åter till Årskogen. Arbetar som "husfolk" och Anders har titeln "husman".

91 år fyller i morgon (1 april 1938) änkefrun Sigrid Katarina Vedin (född Andersdotter) från Galtström. Fru Vedin är pigg och kry för sin ålder och har ett ovanligt gott minne, och hon kan berätta en hel del från den gamla tiden. Fru Vedin berättar är förr i Gnarp och kom ut i förvärvsarbetet redan vid 12-års ålder, och redan den tiden vistades mycket i Galtström, men flyttade dit på allvar 1873. Hon var då 26 år och gift med sågställaren Anders Vedin, med vilken hon har 7 barn av vilka 4 ännu lever.

Vid den tiden såg det ut vid Galtström nära nog som nu med arbetet. Allt stod stilla och alla smederna började flytta till andra järnbruk. År 1874 tog Klosters bolag upp arbetet igen och då blev det åter liv och rörelse på Galtström. Fru Vedin berättar att då hon först var i Galtström vid 12 års åldern fanns där en vaktman som gick omkring från kl 10 om nätterna och ropade ut varje timme - "klockan är 10 slagen, hörväktarens rop". Detta upprepades varje timme till kl 6. Detta var under åren 1857 till 1865 då det blev ombyte av vaktman och då tillkom en nymodighet. Det var en man som hette Tiderman som blåste i en lur och kallades därför "Tiderman med luren". Denna plats hade han till år 1887.

-Ja, det var liv och rörelse vid Galtström den tiden och jag kommer så väl ihåg de gamla smederna som gingo i sina långa skjortor vid härdarna och de väldiga hammarslagen hördes över hela nejden.

Gnistorna från hyttan stod som en hög eldpelare upp i skyn och det var ett vackert fyrverkeri när det var mörkt om kvällarna. Men nykterheten var det klent beställt, ty brännvinet flödade i stor omfattning och var en daglig gäst. Det var mest löst folk som ställde till med oreda under ruset. Hemmaborna voro i regel ordentligt och skötsamt folk och för resten hade dom inte varken råd eller tid att supa, ty arbetet varade största delen av dygnet. Dagspenningen var en krona och högst 1:25 för 12 timmar!

Fru Vedin har i yngre dagar varit med om att kapa och justera plank vid Essvik, eller Sörforskajen som det då kallades. Vid Svartvik har hon varit i arbete och tvättat av sand och slam från det virke som flottades från Matfors efter Ljungan och ned till Svartvik. Någon såg fanns inte på den tiden i nedre Svartvik, men det upplagsplats därför virke och då var det fruntimmer som stod för och tvättade bort sanden och leran från plankorna. -Det var ett styvt arbete detta, säger fru Vedin. -Jag tycker att allting liknar en lång, lång dröm och det är så mycket jag skulle kunna berätta men det finns väl inte plats för så mycket. -Ofta fick jag gå! till Sundsvall för att göra en del uppköp. Det fanns ju inget mer än det nödvändigaste i handelsbodarna på landet den tiden. Det var över 4 mil fram och åter mellan Galtström och Sundsvall och det var inte så trevligt för en ensam flicka att gå igenom de långa skogarna, där man riskerade att möta alla möjliga landsvägsstrykare, som fanns på den tiden.

Jag klarade mig i alla fall, men en gång mötte jag i skogen några sotade gubbar. Men då sprang jag må ni tro, så att jag höll på att springa ihjäl mig. En annan gång då jag var i Sundsvall för att göra uppköp i en handelsbod och gick fram till disken med en femtiokronorssedel i handen, var det en person som slog till mig på handen för att jag skulle tappa sedeln, men jag knöt ihop näven, så jag klarade mig även den gången. Men jag var rädd när jag skulle gå hem.

Fattigdomen var ju stor den tiden och jag minns nödåret 1867, då mina föräldrar måste byta bort en ko för en tunna korn. Något barkbröd har jag inte behövt äta men det var många andra som fingo göra det. På sommaren 1867 körde man hö över isen på Armsjön på självaste midsommarafton och då kan man tänka sig hur mycket det skulle hinna växa den sommaren. Vid Galtström var det utdelning av mjöl, fläsk, gryn och snus en gång i månaden i bolagsboden,och det var ibland slagsmål bland kunderna för att hinna först. De som voro mest skyldiga fingo vänta till sist.

Fru Vedin har levat under fyra kungar i Sverige. Hon har alltid varit god och glad och fått vara en hjälpreda för alla, och många äro de som vid olycksfall fått den första hjälpen av fru Vedin,som ofta fått tjänstgöra som sjuksyster och barnmorska. Varmt religiös har hon tillhört baptistiska församlingen sedan 1880. Sundsvalls Tidning har hon haft i över 50 år, ja, så länge hon minns, och den tidningen läser hon ännu varje dag och intresserar sig för dagens händelser i både in och utlandet. Nu njuter den gamla hederskvinnan sitt otium hos sin son, målaren Albert Vedin i Galtström. När vi säger farväl till denna gamla kvinna och och önskar henne att bli hundra år drar hon på smilbandet en smula. Så tackar hon så hjärtligt för besöket och hon ber oss återkomma när det blir sommar, -då är det vackrare på Galtström än nu, säger hon.

Artikel från Sundsvalls Tidning 1938. Nertecknat av sonsonen Anders Vedin.