Johan Anton Wennerström 1885–1918

Spanska sjukan, också kallad spanskan, var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som spreds över hela världen i slutet av och strax efter första världskriget. Dess ursprung är okänt.[1] De flesta dödsoffervar unga vuxna som i övrigt var friska; i normala influensaepidemier är det istället barn, gamla och personer med försvagat immunförsvar som drabbas hårdast.

Pandemin varade mellan mars 1918 och juni 1920[2] och nådde såväl Arktis som avlägsna öar i Stilla havet. Mellan 50 och 100 miljoner människordog[3], vilket gör Spanska sjukan till den pandemi som skördat flest liv i mänsklighetens historia på så kort tid. Antalet döda motsvarar 3-6% av världsbefolkningen, som då bestod av 1,6 miljarder människor.

Uppskattningsvis infekterades 500 miljoner, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor. Av dem som fick diagnosen dog minst 2,5 %, vilket kan jämföras med mer normala influensaepidemier där högst 0,1% dör.[3]

I Sverige dog 37 573 personer i influensa under åren 1918-1920 enligt den officiella statistiken; till det ska läggas ytterligare något tusental där dödsorsaken sannolikt var influensa.[4] Då den svenska epidemin kulminerade under oktober och november 1918 hade det månadsvisa dödstalet (omräknat till årsbasis) stigit från det normala på ungefär 15 per 1000 invånare till 35 per 1000.[5] Spanska sjukan dödade ungefär 2 % av de diagnosticerade fallen i Sverige. Hårdast drabbat var Norrland, främst inlandet, där t.ex. Jämtlands län var det län som hade högst andel döda och Arjeplogs kommun hade den största andelen döda i Sverige med cirka 3 % av kommuninvånarna.[6]

Dödsorsak: Spanska sjukan